Never lose faith. Never.

Jag har alltid mött verkligheten, ansikte mot ansikte. Jag är inte rädd för vad som kommer hända eller vad som har hänt, för jag vet hur det slutar. Jag kan inte räkna på mina fingrar hur många gånger jag har ramlat och skrapat knäna. Eller hur många gånger mitt hopp har fått ett skrapsår. Det viktigaste är dock att jag aldrig har förlorat det.

Jag har blivit ställd inför utmaningar, så många att jag knappt kommer ihåg dem. Jag har stirrat ödet i ögonen så många gånger, men jag är inte rädd. Jag gömmer mig inte i min låtsasbubbla, jag är beredd att falla igen. Lika beredd är jag att resa mig igen. Det är ju det livet går ut på. Att falla otagliga gånger för att resa sig igen.

Jag kommer aldrig sluta kämpa. Jag har varit nere på mina knän så många gånger, men aldrig har jag gett upp. Många gånger, då tårarna bara har runnit har jag vetat att det löser sig. Det är ett flummigt begrepp att det "löser sig". Men jag har varit där jag är nu så många gånger, att jag inte ens orkar lägga ner energi på att oroa mig. Jag orkar inte slösa tid och ork på att hålla uppe min skyddsmur eftersom verkligheten inte är farligare än vad den känns.

Och jag har känt den så många gånger.