Jag orkar inte.

Jag känner mig kvävd. Kvävd av mina tankar, omgivningen och mig själv. Jag vill bara bryta mig loss. Inte bry mig, bara försvinna och vara jag. Inte behöva tänka, inte behöva vara. Många runt mig undrar vad som händer. Jag är så himla osocial, har gått ner 1,2 kg p.g.a jag inte kan äta tack vare all stress och press.

Men oroa er inte. Jag kommer och stå stark en dag. Det är bara nu, jag måste tillåta mig själv att vara svag. För vem, i denna värld, orkar stå med huvudet högt varenda dag? Vem är isåfall mänsklig? Det är väl inte konstigt, att jag varken vet ut eller in efter ett förhållande på nästan 21 månader. Det är väl inte så konstigt då, att det känns som alla väggar runt omkring mig bara kväver mig. Det är väl inte så konstigt?

Alla har vi varit där. Alla har vi känt oss hopplösa med hoppet långt borta, precis som sommaren - långt borta. Det känns som om jag faller, faller och åter faller. När jag väl landar, den där korta sekunden, tar det inte lång tid fören mitt underlag bryter ihop av andra tankar och funderingar.

Det enda som hjälper. Det enda, lilla som hjälper. Hur töntigt det än låter. Är att skruva upp Carolas musik på dunderhög nivå och stänga in mig själv i den värld som fanns när jag var liten. Där inget var viktigt, där teckningar var det finaste en liten flicka kunde göra. Där Ken-dockan var den enda mannen i ens liv förutom sin pappa. Nu, nu är jag snart vuxen och jag vet varken ut eller in.

Gymnasie, falska vänner, nya vänner, osäkerhet, ansvar, högskola, familj, pojkvänner, sorg - allt blandas i en enda geggig röra i huvudet. Tillsammans med alla leende jag har fejkat under dagen. Jag orkar inte prata, orkar inte berätta. Jag orkar inte.