Kan inte äta. Kan inte sova, och kan framförallt inte leva. Det känns som att allt runt omkring mig rör sig i topphastighet, medan jag står stilla. Stilla och väntar på ett livstecken från mig själv. Ett svart tomrum i form av ett stort moln lever i magen. En blandning av oro och ångest. Ångest som äter mig. Ångest om framtiden, vem vet vad det ska bli av mig nu?
De säger att man inte kan se ett svart hål, och nu förstår jag. Det äter upp allt i sin väg, organ, känslor och luft. Känner mig trängd, utebliven och ensam. Även, fast jag har de mest fantastiska runt omkring mig. Det svarta ångestmolnet sväljer alla positiva tankar och spottar ut något i form av stora negativa kolbitar. Kolbitarna är överallt i min kropp, likt obotlig cancer. De sprider sig i för hög hastighet för att jag någonsin ska kunna tänka. Eller leva.
Så, nu fattas tid. Men de säger, att svarta hål äter tid. Att de är så stora så att de äter tid. Jag håller med. Jag försöker bryta mig fri, men jag vet inte hur. De säger att man måste älska sig själv, men jag kan inte tänka på mig själv nu. Jag tänker på de runt omkring mig, eftersom det är de jag är beroende av. Att vara beroende av en människa är som att hjärna och hjärta behöver syre. Det går inte att leva utan det man en gång vant sig vid.
Så vad händer med mig nu? Ja, vad händer med mig nu...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar