Blödiga jag. Ja, men jag är så trött. Är så less. Sedan jag var 6 år gammal, har jag nog inte haft en vän som man kan säga "tack för att du finns" eller som jag vet finns där 24/7. Där finns en vän jag vet att jag alltid kan ringa. Det är bra, men jag har snart gått igenom hela tonåren, utan en enda vän vid min sida. De vänner jag har haft bryr sig inte. Och jag säger det igen, bryr sig inte.
Nu kanske de tar illa åt, men då ska de veta hur mycket jag tar illa vid varenda dag. Det är små saker, som att kanske någon gång fråga var jag vill äta, eller kanske fråga mig hur min helg var. Jag är alltid den som får fråga och luska själv. Det är alltid jag som får fråga "vad sa du?" och få svaret "det var inget", tillbaka. Jag är så less.
Och ja, ni behöver inte fråga, för jag har många gånger rannsakat mig själv och vad jag gör fel. Varenda dag hem från bussen och varenda kväll jag ska lägga mig, försöker jag tänka ut en plan för att någon kanske ska fråga mig hur jag mår. Jag har provat allt, att anstränga mig, att inte anstränga mig, att bry mig och inte bry mig, att bara vara tyst, glad, pratsam - allt. Jag har till och med varit mig själv, men ta på fan, inte ens det fungerar.
Jag känner mig så himla utanför. Jag har kompisar jag kan prata med, så helt ensam är jag inte. Men det hade varit så kul om någon hade frågat efter mig, eller brytt sig. Kanske skickat ett sms? Jag försöker så, så himla mycket så det gör ont. Men det går inte. Jag får inga vänner. Jag känner mig alltid som 5:e hjulet, oavsett hur jag gör. Och det är synd, för det är inte så jag vill minnas min tonårstid.
Det började redan på högstadiet, när folk växte ifrån varandra. Jag har aldrig varit den som faller för grupptryck, och inte skulle jag göra det nu heller. Många såg mig rätt stroppig och överklassig samt töntig, för jag inte drack. Men jag kände inte för det då, jag var inte mogen. Jag blev rätt snabbt utanför och kallad "nörd". Dock hade jag en vän, som tyvärr inte står vid min sida längre.
Så i högstadiet brydde jag mig inte, då ville jag bara ut med så bra betyg som möjligt och in på min gymnasieskola i hopp om att få fler vänner. Men nej, inte heller nu. Jag var mig själv och är det fortfarande, sedan dag ett. Men det leder mig ingen vart. Jag har brister, det vet jag. Jag säger inte att jag är perfekt, och det är säkert många utav er som kan peka ut felen. Men, jag ser många som har tusen fel, som ändå får vänner? Där måste vara någon som tycker om mig.
Jag har lärt mig att ALDRIG ge upp. Men
nu ger jag upp. Jag hittar inga vänner på någon annan skola, så jag tänker inte i de banorna. Men det hade varit kul om någon hade kunnat uppskatta mig.
